Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 21 —
den svunna sommarens falnade fägring, när det är varmt i
luften och himlen är blå, som om det vore vår, medan
trädens grenar stå till hälften kala, och foten i hvarje ögonblick
trampar på vissna blad.
Jag gick in genom granskogen, fram öfver ett
svedjeland med torkade höga stubbar och små frodiga granskott
som ville spira upp och växa sig stora innan också de skulle
huggas af eller brännas ner. Det låg en fuktig glans öfver
de mossiga stenarna och de lingonklädda tufvorna. Jag
följde gångstigen, som svängde in igenom skogen och stod
snart vid början af slätten, som vidsträckt låg framför mig
bländande solbeglänst.
Ett stycke ifrån mig låg Karins och Anders’ stuga med
den höga skorstenen, som satt på sned på taket, och de
lappade rutorna, hvilka glänste som såpbubblor i solskenet.
Karin stod på gården, sysselsatt med att röra ihop
murbruk att böta skorstenen med. Vi hälsade vänligt på
hvarandra, ty Karin och jag hade sedan länge varit goda
vänner. Jag had henne om ett glas vatten samt steg in i stugan.
Det såg fattigt ut därinne, men där var renligt och
prydligt, och som alla andra backstugor hade också denna
sin spisel, sitt enrisströdda golf, sitt röda, storrosiga
hörnskåp, med initialer till Karins föräldrars namn i hvitt och
årtalet för deras giftermål 1797, ett brunmåladt slagbord, en
träbänk och en säng. där Anders låg och sof.
Jag hade varit här många gånger, och Karin hade
småningom berättat mig, alt hvad jag förut omtalat om
hennes lif. Nu satte jag mig en stund på bänken och frågade,
hur det stod till.
Jo, det raskade af för henne en dag i sänder,
gudskelof, men med Anders var det alt skralt. Han fick lof att
vara vid sängen och mäktade inte gå till kyrkan en gång;
men läsa det såg ban och var lika glad åt böcker som förr
och läste och utlade för henne.
— Det är nog svårt förstås, slöt hon, men gud hjälper,
också när det ingen utväg syns för människor, och så länge
jag får ha hälsan, går det nog. Jag är bara så rädd, att
jag ska’ dö fore honom. För han kan inte reda sig utan mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
