Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 26 —
dracks, och när bränvinet, soni ännu lönbrygdes i stugorna,
gjort sinnena eldfängda, var det inte långt till knifven.
De äldsta sönerna hade varit borta i två dygn. De hade
farit på kalas, och när de inte kommo hem, visste Olof
Larsson af gammalt, hur det var fatt. Ur gård i gård foro de,
och när bränvinet var slut i gårdarna, hittade de alltid
vägen till någon af de hemliga eller öppna krogar, som höllos
vid landsvägarna. Så länge pängarna räckte, fördes där ett
vildt lefverne med drickande, kortspel och jäntor. Och när
de ändtligen återvände till hemmet, voro de fulla och trötta,
sofvo i dagar, och Olof Larsson hade ingen hand med dem.
Det var modern som gifvit dem pängar, och som höll
dem ryggen fri, när fadern gjorde invändningar mot deras
regellösa lefnadssätt.
För rasten hade också Ingrid, lians hustru, sina vägar
för sig, och Olof Larsson var van vid, att hon var borta.
Hvar hon var, gissade ban nästan, men det var en sak, som
inte stod att ändra, och han suckade bara vid tanken på att
ha fått en hustru, som inte kunde hållas hemma, utan sprang
bygden omkring med gud vet hvilka karlar.
Olof Larsson tänkte på mycket, där han stod och rörde
i gröten. Men det var inte tid att låta tankarna alltför
otämda löpa omkring. Ty gröten var färdig, och han satte
fram den på bordet och bjöd barnen äta. Själf slog han
sig också ner vid bordet, och när Hanna kom in med
mjölken, satte hon sig hos de andra och åt maten, som fadern
hade lagat.
När måltiden var slutad, hjälptes fadern och Hanna
åt att göra i ordning i bäddarna, så pass att man kunde
lägga sig, och sedan kröpo alla tre syskonen ned i sin
utdragssoffa, där de efter en stunds strid om platserna
slutligen dukade under för sömnen.
Så snart allt var tyst, klädde Olof Larsson också af sig
och lade sig ensam i sin äktenskapliga bädd.
Mot vanan kunde ban inte sofva. I spiseln glödde med
skarpt, rödt sken några ännu icke slocknade kol. De sågo
ut som jätteögon, hvilka stirrade ut i det mörka rummet,
genom hvars ena fönster, som saknade gardin, ban kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
