Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 29 —
Det var hustrun, som inträdde. Hon tog en sjal
af hufvudet och stampade snön från fötterna. Men Olof
Larsson vek icke ur stället. Hustruns hemkomst vid denna
tid på dygnet var något i hans lif alldagligt, men fantasierna
och mörkrädslan hade i den grad makt öfver honom, att han
ännu stod stilla och stirrade, som om han sett en syn.
— Hvad glor du på? sade en stark röst. Känner du
mig inte? Kan dn inte få eld på ett ljus, så en kan se?
Olof Larsson tog på spiselkanten efter svafvelstickorna
och en liten svafvelluktande låga glänste blått genom
mörkret. Han tände stillatigande på talgljuset, som stod bredvid
och efter att ha kastat en blick på hustrun, gick han tillbaka
till bädden.
Ingrid tog långsamt af sig ytterplaggen, hvilka hon
försigtigt lade öfver hvarandra på en stol. Hon var en
storväxt, välskapad kvinna, som ännu icke fyllt fyrtio år.
Arbetet hade icke beröfvat hennes kropp den rundning och
smidighet, något som eljest är vanligt hos den arbetande
klassens hustrur. Kanske berodde detta på, att hon
egentligen altid undvikit strängt arbete. Hennes hals och axlar
voro fylliga, brösten höga och starka som på en kvinna,
hvilken utan möda födt barn. Ansigtet bar ännu rodnad, och
munnen, hade svälda läppar, omkring hvilka ett eget leende
spelade. I hennes drag fans något vällustigt, något af
glupande begär, och ögonen sågo ut, som om de ständigt sökt
efter ny mättnad. När hon var ensam, kunde hela ansigtet
få ett dolskt och inbundet uttryck, och hennes ögon en
glans, som var fosforns.
Hela tiden medan hon klädde af sig, log hon på det
sätt, som när en människa ser sina hemligaste tankar och
njuter af dem. Det låg något förrädiskt och på samma gång
något lockande i detta leende, hvilket syntes stå i samband
med hvarje klädesplagg, som aftogs eller föll, och denna
kropp, hvilken tycktes sträfva efter att göra sig ledig till
omfamningar.
När hon endast hade kvar det korta linnet, som räckte
till knäna, gick hon fram till ljuset och släckte det med
fingrarna. När lågan slocknade, såg Olof Larsson på golfvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
