Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 69 —
Han öppnade dörren till ladugården. Kalle visste inte
hur han kom in, men i ett ögonblick stod han där och
trefvade i mörkret efter yxan.
Därpå hörde han Erlands röst:
— Fan ska ta dig, om du är rädder! Slå bara på med
friskt mod! För nu gå vi efter honom.
Därpå stängdes dörren, och stegen aflägsnade sig öfver
gården.
Karl Axelsson stod ensam i mörkret med yxan i hand.
Han kunde inte komma ut. Han kunde inte röra sig. Han
såg inga syner. Allting var bara svart. Men för hans svaga
förstånd syntes det, som om han nu var tvungen att göra
det. Ett raseri bemäktigade sig honom. När hvarje försök
till flykt var stängd, försvann hans fruktan, och det myckna
bränvinet började återtaga sin verkan. Han var alldeles
redig, och ett begär att slå vaknade inom honom, en lust att
klämma till, lika mycket hvem.
En oändligt lång fjärdedels timme förgick, men till sist
hörde Karl Axelsson åter steg ute på gården, och dessa steg
närmade sig den plats, där han stod. Han höjde yxan och
tyckte, att det blef ännu mera svart för hans ögon. En röst
hördes utanför. Det var Olof Larssons. Kalle kände igen den.
— Ar ladugården stängd? sade rösten.
I detsamma öppnades dörren, och Karl Axelsson slog
med all makt yxhammaren mot den gestalt, som steg öfver
tröskeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
