Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 71 —
stegen. I mörkret hörde lian sönernas röster, som kallade
honom från ladugården. Han blef förvånad öfver att finna
dem ute på gården, samt öfver att dörren till ladugården
var stängd, och ban frågade dem också om orsaken. I
detsamma gick Olof Larsson öfver tröskeln, och träffad i bröstet
af ett våldsamt slag, steg han med ena foten baklänges ut
på gården. I detsamma kände ban sig kullknuffad gå
golfvet, och hans ögon, som vant sig vid mörkret, upptäckte en
främmande gestalt, som böjde sig ned öfver honom.
— Tag hit yxan, ropade Petter.
Den främmande tog hårdt om Olof Larssons knän, och
i detsamma började sönerna slå honom med yxor.
Bunden vid golfvet, med ett krossår i bröstet, förmådde
Olof Larsson icke kämpa emot. Slagen träffade honom i
axlar och hufvud, han vältrade sig i smärta, och huggen
föllo med döfva slag mot hans breda rygg. Olof Larsson
kände, att hans sista stund var kommen. Men det var
något så gräsligt, att ban ej ville tro det. De måste släppa
honom; dessa söner kunde icke föra en så ohygglig synd
öfver sina hufvuden som att mörda sin far.
— Herre Jesus, hjälp mig, ropade han gång efter gång.
— Vi ska hjälpa dig, din djäfvel, svarade Erland.
Då ljöd ett skrik från den främmande, ett vildt skrik
af fasa, och hans tag slappnade:
— Hvad i Jesu namn gör ni? Slår ni mig?
Ett hugg hade träffat honom, och ban ragglade tillbaka
mot väggen.
Med en ed stötte Petter till honom och fick honom på
benen.
— Du blir nog läkt, sade han. Ut i porten med dig
och se efter, om det fins folk.
Den främmande försvann, och dörren stängdes. Olof
Larsson var ensam med sina söner.
Han öppnade munnen för att tala, han ville bedja dem
låta honom dö i frid, ensam härinne. Han skulle aldrig
göra dem något mera ondt. Men som en katt kastade sig
Petter öfver honom och tryckte handen mot hans mun för
att förtaga hvarje ljud, som kunde förråda deras gärning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
