Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
Det bruna stot mecl den hvita bläsen stod i selen
framför den långa flata skrindan, och på botten af densamma
låg mot ett gammalt nött hästtäcke hennes förre husbondes
lik. Hästen vädrade ängsligt och otåligt, som om hon anat
någon fara, och hennes små, lifliga öron klippte oupphörligt,
i det hon vände nosen bakåt. På andra sidan vägen väntade
Jon Perssons skjuts, som denne emellertid hade hämtat. Det
var en stor grå häst, spänd för en skrinda, hvilken hade ett
lejon till kuskbock.
Det var postdag, och då bönderna i tur brukade skjutsa
posten, kom det händelsevis så, att turen just denna dag,
fallit på Bägby gård. Aftonen förut hade postsäcken
kommit, och då den skulle skjutsas till Stora Rör, som ligger
vid Kalmar sund, beslöts det, att liket skulle sänkas i sundet
och ej som förut ämnadt var, köras utanför östra kusten,
som låg närmare.
När Erland icke längre var ensam, blef ban åter
kallblodig. Han skämdes för sin föregående rädsla, och
angelägen att ingen skulle märka något, blef han i stället dubbelt
fräck. Det uppstod tvist om, hvilka som skulle åka på den
ena eller den andra skjutsen, och hvem som skulle stanna
hemma. Petter ville köra med liket och föreslog, att brodern
skulle stanna. Men Karl Axelsson kröp ihop och sade, att
han ville inte åka mecl liket. Han skyllde på sin ömma
skuldra, som fått ett slag af yxhammaren, och ville gå hem
till sitt.
Men när Erland hörde talas om, att han åter skulle bli
lemnad ensam, vaknade minnet af den skräck, han utstått, och i det
lian grep tömmar och piska, svände han sig opp i slädan
och satte sig grensle öfver faderns döda kropp.
Det blef tyst på gården, och alla våldsverkarna ryggade
tillbaka. Denna handling syntes dem innebära en råhet så
fasaväckande, att till och med dessa naturer, som icke
tvekat inför själfva mordet, nu ryggade tillbaka inför trotset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
