Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 86 —
När man bildlikt talar om afgrunder i människans själ,
sker det väl närmast för att antyda, att det lins djup, som
man hissnar, när man ser ner i, och som därför
människoögon ej utan fara kunna skåda. Men liksom en man, hvars
vrke är att vistas på höjder, måste söka bortarbeta den känsla
af svindel, hvilken skulle förstöra hans arbetsduglighet eller
kanske till och med störta honom i förderf, så måste ock
den, som vill förstå en människas själ, vänja sitt öga vid
att se ner i dessa afgrunder för att upptäcka, hvad där
verkligen fins, utan att hissna inför det skrämmande mörkret.
Det är det häpnadsväckande med brottet, att det i lika hög
grad kan fylla en människas existens som någonsin begäret
efter det goda och nyttiga. Det kan i den grad utplåna allt,
hvad vi vanligen kalla för mänsklig känsla, att ett
misslyckande, af den individ, hvilken lefver endast för detta brott,
kan uppfattas som en olycka lika djup, som om en annan
människa mister något af det, hon anser som sin dyrbaraste
egendom i lifvet. Detta är något af det mest fasaväckande,
lifvet äger, och det faller egenkärleken tungt att kalla dessa
själens förvridna drag för mänskliga.
Ingrid hade väl vetat, både att och när dådet skulle
försiggå, men hon vågade likväl ej tro på den lyckan, att
det verkligen skulle vara fullbordadt. Sväfvande mellan hopp
och fruktan, vandrade hon dagen efter mordet framåt vägen,
som ledde till Bägby. En kvinna, hvilken befarar att vid
hemkomsten mötas af underrättelsen om en älskad makes
död, kunde ej vara mera upprörd än denna kvinna, hvilken
gick och gladdes vid tanken på, att hennes man nu låg som
ett blodigt lik, sänkt i hafvet. Detta hopp betog henne
andedrägten, så att hon liksom en rusig måste stanna och hvila
sig, i tanke att sedan kunna gå säkrare. I den grad hade
alla naturliga böjelser hos henne liksom skiftat plats, att
denna mordgärning i hennes själ hade karaktären af det
högsta, det oupphinneliga, det, öfver hvilket intet mera kan
tänkas. Och hon marterades endast af en tanke: den, att
hon vid hemkomsten skulle kunna möta sin man lifslefvande.
Blotta tanken därpå gjorde henne sjuk. Hon led själskval
vid denna föreställning, och hon såg oupphörligen den synen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
