Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 102 —
Djupt i människornas hjärtan sitter denna tanke, den är
stark som en drift, oresonlig som den, och menige man
känner ingen annan rättvisa, än att den brottslige skall lida.
Men på samma gång linnes bos denne samme menige
man en djupt rotad misstro, mot lagens handhafvare och
utöfvare. Länsmannen är ännu för de flesta den naturlige,
gemensamme fienden, och att angifva en annan gör man
sällan. Man är rädd att komma inför domstolen, sak samma
om man föres dit som anklagad eller som vittne. Det fins
så många underliga ting i lagen, hvilka den olärde icke
förstår, ocli det fins mången, hvars okunnighet gjort honom
brottslig, utan att han tänkt på något ondt. Därför rädes
menige man för lagen, och brotten, som begås, gömmas djupt
bland det breda lager af »folket», hvilket försvarar de sina
mot hvarje anfall, som kommer ofvanefter.
Olof Larsson var emellertid en aktad man, och hans
försvinnande kunde ej hållas hemligt. Länge hade ryktena gått.
och med ett slags instinkt utpekat de skyldiga, och när veckor
förflöto utan att Olof Larsson kom tillbaka, och intet tvifvel
således längre kunde finnas om, att han verkligen var död,
förvandlades hviskningarna till högt uttalade beskyllningar.
Och när vårsolen kom, syntes det, som om den icke blott
förjagade bela nordens vinter, utan också kastade sina strålar
på den lilla fläck af jorden, som bar Olof Larssons gamla
gård och grund, och berättade, att ingen längre kunde gå
säker i mörkret.
De tre, som lefde där inne i tvedrägt och split, syntes
hafva glömt, att någon upptäckt längre var möjlig.
Knappast tre veckor hade förflutit, sedan dådet föröfvades, och
redan hade hvar dag, som gått, förlänat dem ny säkerhet.
Trygga i att ingen hade sett dem, glömde de, att det fans
andra bevis än dem ögat skänker, och med den brist på
planmessighet, som ofta utmärker brottslingars tankegång, lefde
de i den tron, att de själfva genom kloka åtgärder förebyggt
hvarje fara. Endast Erland hyste betänkligheter och
fruktade ännu en upptäckt. Men han var för upprörd att kunna
handla, och de öfriga fäste inlet afseende vid hans ord,
hvilka de tillskrefvo feghet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
