Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103 —
Utbrottet af fallandesot, som ingen hade anat, att den
fans i slägten, hade äfven gjort, att de båda
medbrottslin-garna börjat behandla Erland med det slags öfverseende, som
man använder mot sjuklingar. Den vidskepliga fruktan, som
denna sjukdom ingjuter hos almogen, gjorde också sitt till.
De andra gingo ur vägen för hans infall för att icke
framkalla ett nytt utbrott, och modern hade mer än en gång
framkastat den tanken för Petter, att den, som bar på denna
sjukdom, ändå inte kunde lefva så särdeles länge.
Då kom en dag underrättelsen, att kronofogden ämnade
sig till byn för att företaga förberedande undersökningar.
Som en blixt slog detta budskap ned bland dessa
människor, hvilka redan andades ut och på nytt börjat taga
lifvet, sådant det var. Och mecl ens slog dem den tanken,
att en hade de glömt. Och denne ende var Karl Axelsson.
Ingrid var den, som först erinrade sig honom. Han
vore i stånd att bekänna allt. Ty enfaldig ocli lättledd som
han var, skulle hans fruktan förråda honom vid första
försök att locka fram sanningen.
Petter sadlade en häst och red direkt till hans stuga.
Karl Axelsson påträffades i en ynklig sinnesförfattning.
Han stod ute på gården ocli plockade ihop en hög torr
spill-ning, som han samlat till bränsle. När han tick se Petter,
blef han så rädd, att han kröp ihop.
Petter uppmuntrade honom med en tioriksdaler,
hvilket för den fattige mannen förestälde en bel summa.
Kalle stod och vände sedeln i sina grofva fingrar.
— Hvad fan tänker du på, sade Petter, stoppa du på
dig pängarna. Du har ärligt förtjänt dem.
— Jo, mente Kalle, ännu dröjande. Jag tänker på, om
de ska komma och ta’ mig.
— Ja, tyckte Petter, det kan det ju hända, att de gör.
För nu är det rappskall efter far, så mycket vet jag. Men
ta’r de dig, så svär dig bara fri. Det var ingen som
hvarken hörde eller såg oss. Gubben ligger, där han ligger, och
ban kommer nog inte upp så lätt.
Petter såg, att Karl Axelsson ändå inte var fullt säker
på sig själf, ocli ban tillade därför:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
