- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
107

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 107 —

— I lagens namn uppmanar jag dig Ingrid Olofsdotter
samt eder Erland och Petter Olofssöner att följa mig.

En tystnad följde på dessa ord. Barnen började gråta,
men Ingrid tystade dem.

— Hvad skriker ni för? sade hon kort.

Och i det hon vände sig till kronofogden, frågade hon:

— Ska’ vi komma, som vi går och står, eller får vi
ömsa först?

Hon pekade på arbetskjolen, som under den rutiga
koftan hängde kring hennes kraftiga höfter.

— Ni får en kvart på er, svarade kronofogden och
gick ut.

Ilan skickade två karlar att bevaka fönstret, som vette
ut åt gärdet.

Under den fjärdedelstimma, som förgick, innan de
anklagade visade sig på tröskeln, växte folksamlingen utanför
på vägen. Mödrar kommo med sina barn på armen,
karlarna lämnade hästarna ute på gärdet, drängar och pigor
lupo ifrån sina sysslor, och alla byns barn hade bildat grupp
uppe på stenmurarna för att få se pojkarna, som slagit ihjäl
sin far.

Det rådde en hotfull tystnad bland denna mängd,
hvilken oupphörligt ökade sig och fylde den af vårrägnet
uppblötta vägen i en tätt sammanpackad massa. Och när de
väntade dröjde, öfvergick hotet till mummel.

— De ha nog knallat sig af.

- Kanske de ta’r lifvet af hvarandra därinne?

— Fram med dem!

Folkmassan var i upphetsning. Hvar och en ville visa
sin afsky för dessa skurkar, som voro bela byns skam. Hvar
och en ville gifva dem ett ord med på vägen, hvilket skulle
svida som hugget af ett rättvist slag. De ville själfva öfva
rättvisa, lagens arm syntes dem lam, till och med en
dödsdom skulle icke ha tillfredsstält dem, och dessa människor,
af hvilka de flesta, om de dagen förut hade mött en at’ de
fruktade gärningsmännen på vägen, tyst skulle ha gått
dem förbi och ej ens vågat underlåta en hälsning, de kände

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free