Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX.
När Ingrid Olofsdotter hade setat sin strafftid ut, hade
man redan upphört att tala om henne och hennes brott.
Historien var gammal, ehuru därför icke alldeles glömd, och
förbryterskan, som återvände från tukthuset, var en främling
i sin egen fänerneby. Men hon var känd af alla, och när
hon gick på vägen, var det ej ondt om ögon, som sågo efter
mörderskan.
Hanna var gift, och hennes man hade öfvertagit gården
samt lämnat de minderåriga underhåll. Ingrid hade gått
dit en gång, men den tystnad, som uppstod, när hon inträdde,
var för vältalig, för att hon än en gång skulle utsätta sig
för den.
Hon bodde ensam i en stuga, hvilken låg i en utkant
af byn, och det fans ej många, som bytte ord med Ingrid
Olofsdotter. Hennes blotta närvaro spred förskräckelse, och
det fans ingen, som gärna ville vara ensam med henne.
Barnbarnen såg hon aldrig.
Ingrid hade blifvit gammal, håret var grått, och det
förr så friska ansigtet var fullt med rynkor. Munnen hade
sjunkit ihop och fått ett drag af inbiten hätskhet, som gal’
hennes ansigte ett bittert och på samma gång farligt utseende.
Hon såg trött ut, och ögonen voro glanslösa.
När hon någon gång talade med en eller annan,
beklagade hon sig aldrig. Tyst och krökt, gick hon sin väg för
sig själf, begärde aldrig hjälp och gaf aldrig. Endast när
hon gick förbi någon gammal bekant, kunde ögonen ibland
skjuta en hvass blick åt sidan, hvilken fylde den mötande
med skrämsel. Om vintern låg snön i bela dagar kvar öfver
hennes förstugutrappa och högt uppåt fönsterna. Ilade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
