Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 121 —
dubben reste sig upp och såg en stund alldeles mållös
på skepparen, som fortfarande stod där lika säker och rak.
— Vill kapten, att jag ska’ hugga sönder skutan och
sälja den till ved, röt han.
Skepparen log ett illmarigt leende, och strök sig med
handen öfver sitt grofva ansigte.
— Anej, sa’ lian. Hvad tror patron, att de vill betala
för några genomruttna träbitar? Det blir allt för dvrt att
kosta på huggningen.
Redaren satte sig igen. Med häftighet kunde ban
ingenting uträtta, det förstod han, och ban började nästan att
känna sig rädd för den långe skepparen, hvilken liksom tog
hans egendom ifrån honom med förnuftskäl.
— Nå, än seglena då, sade ban försigtigt. Och järnet —
Skepparen 11 visslade.
— Seglena äro som nettelduk, sade ban föraktligt. Och
de äro för smutsiga att blöta och lägga ikring gammal ost.
Hvarenda järnbit är rostig, så han går knappt att slå lös.
— Ja, men ankaret åtminstone.
— Ja, det kan man väl använda.
Det kom nästan som en tröst. Redarens själ kände
det som en balsam, att han åtminstone iick behålla ankaret,
och hans ton var mindre bitter, när ban svarade:
— Jag ska’ väl ut själf och titta på henne.
Så blef det också. Samma dag gick gubben ombord på
den gamla barken. Den undersöktes både utan och innan.
Seglen fäldes ut, och taljorna profvades, tågen undersöktes,
rårna hissades ned och synades. Hela däcket, kabyssen,
underdäck, mellandäck och lastrum genomgingos. Redaren var
tyst och melankolisk, och när de kommo i land, yttrade
skepparen med antagen likgiltighet:
— Nå, hvad säger patron?
Redaren såg misstänksamt på honom för att utröna,
om det låg någon dold skadeglädje under frågan, och
svarade sedan barskt:
— Tag skutan och segla henne upp på ett grund, så
sjön får slå sönder henne, och jag blir af med skräpet.
Gernandts Folkbibliotek. II. 1(5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
