Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 125 -
Men det fans en människa, som inte kände sig belåten
med Karolinas öde. Ocli det var gamla Pelle Ljungberg,
båtsman och rorgängare på barken, sjöman till profession
och gammal bekant med hvarannan innevånare i den lilla
staden, där Karolina hörde hemma.
Han hade seglat på barken i fem och trettio år, och
han tyckte som så, att hade hon seglat undan så länge, så
skulle hon allt kunna hålla sig öfver vattnet än i några år.
Och han svor och förbannade sig på, att det var den största
orättvisa, som människor kunde hitta på. Ty ban, Pelle
Ljungberg, var för gammal att byta om båt, och nog kunde
gamla Karolina flyta på vattnet, så länge hans eget skrof
höll ihop, och ban var karl för att vända ratten.
Men när ingen ville höra på det örat, afstannade små"
ningom Pelle Ljungbergs raseri. Han resignerade, som alla
människor bruka göra, när de inte kunna få sin vilja fram.
Och dagen innan Karolina skulle sättas på grund, spred sig
bland besättningen det ryktet, att Pelle Ljungberg hade
lofvat, att den natten skulle han bjuda på bränvin
Själf hade Pelle Ljungberg bara sagt till åt skepparen
och ett par af de äldre kamraterna, men en af dem hade
skvallrat ur skolan, och i förhoppning att få vara med, hade
alla, intill den yngsta skeppspojken, samlat sig på däcket och
sutto tåligt väntande, på hvad som komma skulle. De
inbjudna hade församlat sig omkring hytten, medan de andra
slagit sig ned fram i föreri. Ty i händelse gamla Pelle inte ville
bestå öfver lag, så var det inte värdt, att man visade sig
alltför angelägen och sedan flck stå där med skammen.
Pelle Ljungberg hade sagt, att han skulle komma sent.
Ty den sista natten tänkte han ändå inte sofva. Och han
lät också vänta på sig. Klockan var nära elfva, när en båt
syntes närma sig fartyget.
Det var alldeles tyst ombord, när Pelle Ljungberg lade
till vid långsidan och äntrade uppför relingen. Men i det
klara julimånskenet såg han genast både gamlingarna vid
akterhytten och ungdomarna fram i fören.
Utan att säga ett ord, ]lifvade han en kutting öfver
relingen och dök sedan ned i båten igen, där ban hämtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
