- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
131

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mössan djupt nedtryckt i nacken och sjösättning i kroppen.
Han visste, hur nian skulle stå på ett däck, och han ville
visa sig sjöman, därför att han inte var det. Men han njöt
obeskrifligt af hela spektaktet, och hans små plirande ögon
hade gömt sig långt nere i hans stora, feta ansigte, öfver
hvilket munnen spred ett enda bredt leende af lycksalighet.

Honom hatade Pelle Ljungberg värre än någon annan,
och han koncentrerade sina känslor i ett välmänt och energiskt:

— Landtkrabba.

Efter barken följde på släp i långa linor två stora båtar,
bestämda att efter katastrofen landsätta sällskapet.

Nu syntes den hvita klippan rätt i lä om barken. På
stranden urskiljde man människorna som små pygméer, hvilka
kilade om hvarandra för att hinna i tid.

— Fall, skrek skepparen åt sig själf, i det han lät
seglet löpa ut och vände på rodret.

— Fall, var de ja, skrek besättningen i korus, och
seglen svalde ut, medan barken långsamt och segt med ett läte
af gistnadt trä, som knakar under en tyngd, vände in emot land.

— Fall, skrek Pettersson, som om ban själf varit kapten
på skutan.

Och med ett enda naturljud gifvande ord åt den
förtjusning, som genomströmmade honom, utbrast han ur
hjärtats djup:

— Nu, djäflar anamma!

Pelle Ljungberg knöt näfven för sig själf och svor
mellan tänderna.

Det kritiska ögonblicket var nära. En stark spänning
herskade ombord. En kittlande rörelse, som när man flyger
för högt i slänggunga, kom dem alla att darra som inför en
fara. Skepparen stod framåtlutad, med hvarje nerv i sitt
ansigte koncentrerad på att upptäcka det riktiga stället. Ty
körde han barken upp på en af klipporna och inte rätt in i
öppningen emellan dem, så skulle hela fartyget vräkas
omkull ocli krossas i en handvändning. Båtarna skulle slås
sönder och allesammans kastas i vattnet, ett mål för bela
strandens obarmhertiga löje.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free