Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlarna gingo, ocli hustrun satt där ensam med sina
barn. De små greto och hon hörde det ej. Men alt som
kvällen kom, blef lion vekare. Hon gick in för att få barnen
i säng. Men då tog smärtan henne, och hon föll i en häftig
gråt. Barnen hade gråtit sig till sömns utan kvällsvard, och
hon satt där ännu på sängkanten med händerna i knät.
Så kom natten och med den hvilan. Dagar kommo, år kommo
och med dem glömskan.
Så gick han fram, lade handen på kvinnans skuldra . . .
Det blef ingen begrafning, ty hafvet hade sörjt för det
alt sammans. Det hade vaggat honom genom lifvet, burit
honom i sin famn, när ban var ett barn, gifvit honom hans
uppehälle, när han blef man, och nu gungade det lians döda
kropp på vågorna, tills den sjönk i djupet eller kastades
opp på en strand eller ett grund.
Han var borta.
Men det var ej tid att sörja, om det också sved en
smula i hjärtat. Här vore tre lif att uppehålla. Här var
arbete att göra, och änkan tog ärligt i tu med saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
