Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 141 —
Dagen var solig, trottoarerna utan skugga, luften fyld
med dam och hettan kväfvande.
Ilela dagen hade hon gått ur hus och i hus, och nu
var klockan fyra på eftermiddagen. Hon hade gått, som
man går i hettan, tills lemmarna styfna, och fötterna blifva
ömma.
Hon hade varit inne i köket och fått sig mat. Nu
satt hon på stentrappan utanför och hvilade sig. Den sista
garnbärfvan hade hon blifvit af med, och om en stund skulle
hon vända tillbaka med den lilla ångbåten.
Vi stodo omkring och försökte komma i språk med
henne. Hon var krokig och grå, med detta på en gång
trötta och forceradt vakna uttryck, som kommer af
näringssorger. Näsan var böjd mot hakan, munnen infallen och
ansigtet rynkigt.
Men alt som hon kryade till sig, blef hon meddelsam.
ITon svarade på frågor och berättade vidt och bredt med ett
eget tungt uttryck och i platta, hvardagliga vändningar, hur
hon hade det.
»Svårt var det i vintras, förstås», sade hon. »På tre
veckor kunde jag inte komina ut för snö. Det var det att
jag hade sillen, och mjöl hade jag också. Men till sist tröt
bränslet. Och då fick jag gräfva mig igenom snön själf
och fram till vedbo’n»
Och sist kom hennes historia eller de bitar däraf, som
jag berättat här. Det kom lungt och simpelt. Det som hade
händt, det hade händt. Och nu var det förbi.
Men ju längre tillbaka den gamla kom i sina minnen,
dess mer förmörkades hennes ansigte. Munnen kneps skarpare
samman, och ögonen fingo ett hvasst, pinsamt uttryck. Hon
berättade om sitt släp, 0111 tider, när hon ej visste, hvar
hon skulle få brödbiten ifrån, om dagar af arbete, när hon
om kvällen af trötthet ej förstod, hur hon dagen därpå skulle
komma upp ur sängen. Därpå berättade hon om mannens
död och om alt det andra.
Jag kände mig belt beklämd, där jag stod. Var det
att lefva detta, att dag ifrån dag, år ifrån år ej hinna med
mer än att hålla hungern och kölden på afstånd? Jag tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
