Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 147 —
Ingrid var nere vid stranden, när karlarna kommo
tillbaka. Hon gick därifrån som i feber.
Det blåste kallt ifrån sjön. Tunga skyar hängde öfver
den gråa alfvaren.
Ingrid hade ingen redig känsla. Det syntes henne vara
så tröstlöst mörkt all ting, och så visste bon, att hon nu var
•alldeles ensam. Hon hade ju varit så lycklig dessa dagarna.
»Han är död», mumlade hon för sig själf, när hon gick
framåt vägkanten, »död». Det låg något så hårdt och
tilllika så underbart i det ordet. Död!
Hon satte sig ned på dikesrenen och grät länge.
När hon reste sig upp var det skymning. Ilon var
trött och gick med långsamma, vacklande steg hem till sina
sysslor.
Tiden gick enformigt, tungt, glädjelöst. Om dagarna
arbetade hon, och om nätterna grät hon, sof, vaknade, grät
igen, och somnade på nytt i en orolig, drömfyld slummer.
Fann hon om dagen en stund ledig, gick hon upp på
vinden. Där satte hon sig på en bjälke viel takfoten, prässade
hufvudet i sina händer och önskade, att hon vore död.
Omsider kom en slags slö likgiltighet öfver henne. Hon gick
till sina sysslor som till en förströelse. När hon höll på med
dem, var hon lugnare.
Så förgick ett halft år. Ingrid hade länge vetat, att
hon bar på ett barn, Nils’ och hennes.
En dag i början af Mars kallades hon in till sin
matmoder, och fick det besked att hon skulle flytta i April.
Intet skäl blef nämdt, men Ingrid hade på sista tiden lagt
märke till, att man såg på henne, när hon gick. Hon blef
också ej ens förvånad. Det kunde ju ej vara annorlunda.
Ingrids mor hade dött, när dottern ännu var ett litet
barn, och när flyttningsdagen kom, stod denna därför belt
allena. Hela trakten visste om hennes olycka, det såg hon
på människornas sätt mot henne.
På morgonen tog hon ett litet knyte i handen och
vandrade bort åt landsvägen. Hvart hon skulle gå, visste hon
ej egentligen. Blott ett stod som en fix idé för henne —
att hon skulle gå ut och söka sig en plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
