Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en pojke och en flicka, de som nu begåfvo
sig i viig. Gossen var åtta år ocli flickan nio. Hon hette
belt enkelt Hilda, men gossen hade blifvit döpt till
Gott-sclialk, ty det hette majoren, som Ström hade tjänat hos,
och det var den gentilaste karl, han kände.
Snön föll i täta flingor. Den lade sig mjukt öfver
barren på granarna, smög sig fast i de fina öppningarna
dem emellan och bildade som en liten ås med skarp kant,
hvilken gick ända ut i grenarnas yttersta spetsar, och när
man tittade uppåt, underifrån, låg den tätast utåt, glesare
invid stammen, och högst upp i toppen gjorde den nästan
all grönska osynlig. Och på vägarna föll den mjukt och
lätt, lager för lager. Den gjorde de små gångstigarna i
skogen osynliga. Blott för den, som gått där många gånger,
syntes de som smala fåror, litet lägre än den öfriga snön,
som bländande hvit låg öfver marken, så långt man kunde
se, in under granarnas djupa skuggor, öfver gärdesgårdarna,
borta där gärdet började, och som ett oändligt fält af bara
hvitt öfver slätten, där skogsstigen ett ögonblick krökte ut
ur skogen och gaf ögat synvidd. Luften var full af de där
stora stjärnlika flingorna. Såg man upp, gjorde det
ordentligt ondt i ögonen, och de små måste oupphörligt torka sig
i ögonen med yllevantarna för att kunna se.
Men nu voro vantarna också tämligen våta, och därför
blefvo de små röda kinderna ej torrare, för att de blifvit
torkade pä vantarna. Och tungt var det att gå. ’ Ty snön
gick öfver fotknölarna, och de snafvade oupphörligt på de
våta trädrötterna, lön hal t som det var. Men de knogade på
med böckerna i matvätskan för att ej väta ner dem, sade
inte ett ord, ty äfven barn tiga hälst, när de gå och flåsa.
De bara knogade på, och så turade de om att bära väskan.
Till sist stannade Gottschalk, eller Schalken, som
folkhumorn Gud vet af hvilken anledning döpt om honom till,
och pustade.
»Du får lof och skynda dig», menade Hilda, »Mamsell
blir sä ond, om vi komma för sent.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
