- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
166

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— HS(i —

väl se, hur hon skulle få det med honom, som var bara
pojken och inte hade något att lefva af.

Senare på kvällen kom modern och talade vackert vid
henne, bad henne att inte göra sina gamla föräldrar sorg
och sade, att allting nog skulle blifva bra.

1 Och hur det nu var, antingen hennes kärlek ej egt så
särdeles djupa rötter, eller det var en följd af vår naturs
märkvärdiga förmåga att böja sig och lämpa sig efter
förhållanden, hvilka från början synas oss aldrig så vidriga,
alltnog — det blef bra. Hon blef gift med Olson och födde
honom barn. Några år senare voro hans föräldrar döda, och
hon fick styra och ställa som hon ville i huset utan någon
svärmoder, som ville ha ett ord med i laget. Hon var gift
med den rikaste bonden i trakten. Hon hade fullt upp, med
allt hvad hon kunde önska sig, ett stort hus att styra och
befalla öfver, ladugård med flera kor, än de hade haft
hemma, tre pigor och fyra drängar i maten. En pojke hade
hon också fått, som i sin tur kunde öfvertaga gården, när
hennes man en gång i tiden föll ifrån, och Olson själf hade
hon inte något ondt af. Han var en duktig bonde, som
skötte sin gård bra. Han drack, när det så skulle vara, men
sällan till öfvermätt. Full var han egentligen aldrig. Det
var, när höbergningen var slutad, och ibland om julen. Men
det kunde ingen säga något om. Det hade ju hvem som
helst lof till.

Han var snarare liten än stor, gick en smula
kutrvg-gig, hade ett litet svart hufvud, en skarp näsa, ett par gråa,
kloka — somliga sade listiga — ögon, små smala polisonger
och en lång mun med ett föga förtroendeväckande uttryck.
Hon hade haft litet svårt att vänja sig vid honom i början
och under det första halfår, de voro gifta, hände det nog,
att hon grät för sig själf utan någon anledning, och att hon
kom att tänka på, att hon egentligen borde ha haft en
annan. Men hon hade mycket att göra, och det dagliga
arbetet gaf henne föga tid att tänka på sig sjelf och sina egna
tankar. Hon hade inga långa förmiddagar, då hon var
ensam med sina egna tankar, inga aftnar, när hon kunde sitta
vid ett piano och fantisera öfver sitt olyckliga öde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free