Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—
— 172 —
bra som männen ocli ofta med samma slags sysselsättningar.
De bildade ej där två olika kaster, som inbördes trakasserade
hvarandra, utan de uppfostrades i samma skola, lärde det
samma och lärde därför först och främst att känna och
förstå hvarandra.
»Men religionen? Hur är det med religionen?»
Ja, det talade man aldrig om. Det behöll hvar och en
för sig själf. Knut hade känt massor af människor, men
det var inte om många kan kunde sagt, om de voro
luteraner, metodister, katoliker eller öfverhufvud kristna. Han
trodde för sin del, att de flesta människor i hjärtat icke hade
någon bestämd religion, utan att det bara var vissa känslor,
som de vant sig att kalla så, men som alldeles icke voro
öfvernaturliga.
När Knut talat slut om detta, såg han, hur Emma
betraktade honom med stora, klara ögon, som om hon velat
utforska honom ända in till hjärtrötterna. Han skulle velat
fråga henne, hvad hon tänkte, men han kom sig icke för.
Ty när hon såg på honom på det sättet, hade ban mest lust
att stiga upp från stolen och gå bort och klappa hennes hår.
Sedan träffades de ofta, och alltid kommo de in på
dessa ämnen om, hvad han sett ute, och hur han kände sig
till mods hemma bland alla dessa människor, af hvilka de
allra flesta skulle dö i den öfvertygelsen, att sådan deras verld
var, sådan var också verlden.
För Emma var det, som om hon bott i en koja,
alldeles kringhvärfd af skog, där hvarje skymt af utsigten var
stängd, och så helt plötsligt någon komme och gjorde en
uthuggning, så att hon såg en sträcka af himmel och af det
haf, som svallade utanför. Helt nära där hon stod, varsnade
hon blott något litet, men ju längre bort hon flyttade ögat,
desto vidare blef synkretsen, desto friare svängde himmelen
sin blå,a hvalfbåge, desto större blef ytan af dansande vågor,
och desto längre flögo hennes tankar, långt bortom de
dansande vågorna och den hvälfda himmelen.
De träffades emellertid ofta, och deras samtal rörde sig
om allt och ingenting. Ilon började slutligen att fråga, och
ban svarade henne på allt, som ban kunde svara på. Lång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
