Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 170 —
>Nej, nu är det fjorton da’r öfver tiden, när ban brukar
skicka, och jag har inte hört af honom med så mycket som
ett ord. Inte ha vi något i huset, och så är det det, att en
aldrig vet, hvad som kan ha händt honom.»
Hon satte sig ned på träsoffan och såg framför sig
med en tung och trött blick, suckade och strök håret till
rätta under hucklet.
»A, inte har det händt honom något. Då hade lian
väl skrifvit. Hur är det med gamla mor? Det blir väl
värst med henne.»
»Ja, det blir det förstås. För henne har han alltid
varit så märkvärdigt snäll mot. Inte ett ord har ban sagt
om, att han fått min gamla mor i huset att föda och sörja
för. Tänk, att sist ban skref, så bad ban mig, att 0111 det
var något, hon riktigt gärna ville ha, så skulle jag skaffa
henne. En vet väl, hur andra bruka vara. Men hon ville
inte ha annat än litet saffransbröd till kaffet, och det fick
jag då köpa åt henne.»
Emma började taga fram litet mat åt gumman, både
bröd, mjölk och till och med en bit fläsk. Historien om
mannens vänlighet mot svärmodern hade rört henne. Ty
det hörde ej till vanligheterna på landsbygden, att man visade
godhet mot någon, som fattigvården understödde, antingen
det nu var en svärmor eller någon annan, hvilken som helst.
Därpå tog hon fram kaffepannan, som stod på spiseln,
och slog i en kopp kaffe.
»Drick en tår kaffe, mor.»
Torparhustrun gjorde för brukets skull ett par svaga
försök till motstånd, men det syntes på hennes sätt att äta,
att hon ej betraktade detta mål enbart som en förfriskning.
Hon åt långsanit och först under tystnad. Sedan sade hon:
»Ja, och Emma, som skall gifta sig till våren. Och
med en så’n karl se’n. Det är ledsamt nu förstås när
fästman är borta.»
»A, de här månaderna gå snart.»
»Ja, jag säger väl det, jag. Hon har inget nu, för allt
hvad hon har pratat, flickan i Hållby, om att hon skulle ha
Knut Blomqvist, eller Bloom, som di nu kallar’n. Nu kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
