- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
182

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

llon tog af ifrån vägen och sprang rätt in öfver den öde
alfvaren, men sprang ändå. Och den hemska rädslan följde
henne. Hon var förföljd. Någon var bestämdt efter henne.
Gud i himmelen! Hvarför sprang hon här ensam i mörkret
ute på den skumma beden, som sträckte sig milsvidt bort?
Hon frös, fast pannan var våt af svett. Hon skrek igen.
Det var, som om starka händer bakifrån tryckt henne till
marken, och segnande ned, brast bon i en häftig gråt. Det
kändes, som 0111 bon fått luft, som om hon ändtligen kunde
draga andan igen, ocli bon grät länge med det heta ansigtet
tryckt mot den kalla jorden.

Dagen därpå smög sig Emma ensam in i stugan. Hon
gick fram till den gamla, gula byrån, öppnade klaffen och
tog ut penna ocb bläck. Men när hon skulle sätta sig ned
för att skrifva, skalf hon i hela kroppen, så att hon måste
lägga pennan ifrån sig. Hon andades ut en stund ocli tog
därefter papperet, lade det framför sig och skref långsamt
med stora, stela bokstäfver:

»Det är tungt att skrifva det till dig. Men det får nu
vara slut oss emellan. Du vet själf, att du har bedragit
mig, och att det är en aunan, som har rätt öfver dig. Kom
icke tillbaka, ty det tjänar till ingenting. Kanske skulle jag
kunna förlåta dig, men den stora kärlek, jag burit till dig,
är borta, ocli den kan aldrig komma igen, jag må sedan
tänka hur som helst.

Men att du kunde tiga med det, Knut. Att du kunde
tiga, till dess det blef för sent. Aldrig skulle jag kunnat
fästa mitt hjärta vid dig, om jag vetat, att jag gjorde en
annan olycklig.

Nu säger jag dig farväl ocli sitter här ensam igen.
Och det lär heller aldrig bli annorlunda för mig i verlden.

Emma.»

Hou lade ihop brefvet ocb skref utanskriften, gick till
det lilla postkontoret och lemnade in det. Men när hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free