Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 188 —
dem är beredt det rum, där deras matk icke dör ocli elden
icke utsläckes.
Men, mina vänner, det finnes ett annat ok, ocli den,
som frivilligt ikläder sig detta, från honom faller det ok,
som är världens. Och ban är fri. Ty det ok, ban har tagit,
det har han tagit af egen fri vilja, och det oket är Herrans
Jesu eget ok. Och om detta ok är det, som Herren säger:
Mitt ok är lustigt, och min börda är lätt.»
Ned i hennes sinne sänkte sig orden som sädeskorn i
nyplöjd och grobar åker. Var det icke ett ok, hon hade
tagit på sig? Men kunde det vara Jesu ok, som presten
talade om? Var detta icke det bittraste, det tyngsta, hon
upplefvat?
Med spändt allvar lyssnade hon vidare.
Och presten talade om himmelen. »Ty hvarför var
det, som Jesu ok var lustigt och hans börda lätt? Först
därför att det var Jesu ok, därför att det var hans milda
hand, som lade det på våra skuldror. Men först och sist
var det lustigt och lätt, därför att den plåga, vi här hafve,
är intet mot den fröjd, som en gång väntar oss ofvanefter.
I barnslig gensträfvighet mot faderns vilja knota vi kanske
öfver detta ok och klaga i fåvitskhet öfver lidandet, som
dock blott är en ringa ting, när det öppnar oss vägen till
det sälla land, där alla sorger tystna, och all klagan
förstummas för den eviga fröjdens harpotoner. Och salige äro
de, som icke förtröttas, salige de, som med undergifvet sinne
bära — icke verldens ok — utan det ok, som Herren
pålägger. Salige äro de, som Herren finner väntande, när han
kominer. Saliga i evighet. Amen.»
En suck som af lättnad spred sig öfver bela
församlingen, ett buller af alla dessa människor, som på en gång
af bekvämlighet ändrade plats, ljud af näsor, som putsades,
af halfhöga hviskningar. Här och där ett ansigte, som
förstulet böjde sig öfver näsduken eller handen och nyfiket såg
ut öfver mängden af böjda hufvuden. Och uppe från
predikstolen ljöd åter prestens röst, dämpad, torr, förändrad och
likgiltig, så att den nästan blef oigenkänlig:
»Lofvad vare Gud och välsignad i evighet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
