Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 193 —
Efter detta förgick ett halft år, och då kom det ryktet
ut i byu, att Emma skulle gifta sig med rike Lars Ersons
sou, Johan Erson, och att gubben skulle sitta på undantag
hos barnen på gamla dagar. Hur det hade gått till, det
kunde ingen säga. Somliga sade, att flickan hade låtit locka
sig af, att hon skulle bli en förmögen bondhustru, gudbevars,
somliga, att mostern hade tvingat henne, och somliga (men
de voro icke många, som sade så), att hon gjorde det af
sorg, därför att det vore henne likgiltigt nu, hvad i världen
som blef af henne, då hon ej fick honom, som hon en gång
hållit af.
Och . till sist fans det några, som påstodo, att det var
alla dessa orsaker, som samverkade.
Säkert är, att Emma var sig icke lik längre. Hon
hade haft ett mildt, lugnt leende, som alldeles hade
försvunnit. När hon nu log, fick hon ett hårdt drag omkring
munnen, och det kom en tillsats af hån i löjet. Hon såg
ej gärna på folk så vänligt och godt, som hon förr hade
gjort, utan slöt sig alldeles för sig själf. Och när hon gick
var det icke med samma spänstiga, fasta gång.
Nej, hon hade blifvit förändrad.
Så särdeles stort motstånd hade hon aldrig gjort, när
mostern föreslog henne, att hon skulle taga honom, Johan
Erson. Först skakade hon bara på hufvudet och sade tvärt
nej. Men då började madam Olson att tala, och hon talade
länge och väl om, att man skall gifta s’g någon gång här
i världen, för att eljest kommer man aldrig till någon riktig
lycka, att om man får en bra karl och ett godt hus att styra
med, så har man ingenting att låta illa för, att Johan Erson
var en så hederlig och bra karl, hon kunde önska sig. och
att om hon längre gick och vrakade allt, som bjöds henne,
så kunde hon hitta på att få gå ogift i alla sina da’r. De
sa’ om Johan Erson förstås, att ban var snål och hård mot
sitt folk. Men di pratar så mycket, och en ska aldrig tro
hälften af, hvad folk säger. För då blir en lurad, och för
resten så lins det då ingen människa, som inte har sina fel.
Gernandts Folkbibliotek. II.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
