Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 105 —
om, hur han förfört flickor, slagit sina djur fördärfvade, och
hur snål han var, när det var han, som skulle mäta ut säden
till fattighjälp. Ett inhysesfolk påstod di, att han, när
arrendetiden var utlupeu, hade rifvit ner stugan för, medan hustrun
låg i barnsnöd, så att hon hade fått föda ute på bara marken.
Och det lade de fattiga till, att en bonde han är då som
en varg mot den fattige. För kan han ta något ifrån honom,
så gör ban. Det är ingen, som tror, hur dana di kan vara.
Johan Erson var icke tåld i trakten, det var ett faktum.
En klok karl var ban, men liård och svår att handskas med.
Det var en lycka, att han ieke drack. Men det sade folk,
kom af, att han. inte hade humör till att göra sig glad
en gång.
Men hur det nu var, så skulle ban gifta sig med Emma
Pehrson, hon hade sagt ja, och en vacker morgon kom han
körande från grannbyn där ban bodde, med följe och allt
för att hålla bröllop hos Olsons, som voro i föräldrars ställe
och ville ställa till bröllopet.
Och det blef ätet och drucket, bruden kom ut med
krona och krans och den hvita slöjan kastad öfver det hårdt
upplastade håret. Hennes ögon voro litet röda, och hyn
var blek, men det gjorde ingenting. Så är det mest med
alla brudar, sade madam Olson, och hon borde väl veta det,
som var gammal och förståndig. Vacker var bruden
åtminstone, det är säkert, fast i höfterna och smal om lifvet, med
en barm så frisk och fyllig och små, ovanligt små fötter,
stuckna i fina stadsskor af blankläder och med resårer.
Brudgummen såg på henne också och sade en kvickhet åt
en af de närstående, medan hans klipska ögon lyste, och
munnen log ett bredt löje.
Och i rörelse satte sig följet upp öfver kyrkbacken och
in i kyrkan, medan klockorna klungo, och orgeln derinne
sände sina klagande toner ut i hvalfven. När bruden tog
brudgummens hand framme vid altaret, skalf hon till, som
om hon fått slag. Och när hon svarade ja, gjorde hon det
med en blick, som kom presten att slå ned sina ögon, liksom
om ban skämts för att viga dem. Men hon stod upprätt
och rak, och hvar och en i bela kyrkan kunde höra, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
