Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— li|f| —
Frampå förmiddagen kom brudskaran dit, och
festligheterna fortsattes.
Minnet af denna dag var hennes största plåga, och
hon fruktade det. — —
Emma förstod sig icke själf. Hon hade börjat att tänka
på Knut igen. Knut, som hon så länge trott vara som död
för sig. Knut, som hon glömt, som hon stött ifrån sig. Hon
tänkte på honom, hon drömde om honom. En natt hade
hon drömt, att hans hufvud låg på kudden bredvid hennes,
och hon fick lof att bita i täcket för att icke skrika till. när
hon såg, att det var en annan.
Knut hade plötsligt blifvit lefvande för henne igen.
Ilon såg honom i allt, hvad hon företog sig, den minsta
småsak kunde erinra henne om honom, och på alla sina
vägar tyckte hon sig skola komma att se hans fotspår. Hon
längtade icke efter honom, och hon skulle för intet pris i
världen velat se honom igen. Men hennes lönligaste tankar
voro hans, och när hon tänkte på sitt äktenskap, fick hon
en ängslig känsla af, att hon bestulit honom.
Stina i Vestergården, som hade varit hennes brudtärna
och hennes enda egentliga väninna, alltifrån det de
tillsammans gingo fram för presten, kom en dag och besökte henne.
Då hade Emma redan varit gift en bel månad.
Stina var som ett gladt barn, full af skälmstycken,
glädje och lustighet, liflig som en kattunge och munter som
en kvittrande fågel. Hon tog Emma med sig in i kammaren,
och der började pratet.
Stina tyckte, att det måtte vara alldeles märkvärdigt
att vara gift. Hon tog väninnan om halsen, kysste henne
och snurrade om med henne, tills dess att Emma blef alldeles
andfådd.
»Ilur är det med dig nu? Hur är det med dig? Tala
om lor mig, hur det är att vara gift. Hur är det, du? Är
det mycket underligt?»
Emma såg alldeles lugn ut och svarade blott:
»Ah, det får du tids nog veta.»
»Ja, tror du inte jag vet? Ja, jag kan åtminstone
tänka mig, ser du. När jag var fästmö åt Jonsson, ja, vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
