Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 201 —
När Emma biet’ lugnare, började hon berätta, först
afbrutet ocb häftigt, sedan lugnare. Och ju längre hon talade,
dess lättare kände hon sig. Det var, som om hon icke längre
bure på bördan ensam. Det var, som om hon hade ett stöd
och så blef allt henne klart, tydligt, hemskt tydligt, tyckte
hon. Och när väninnan hade gått, kände hon sig så lugn,
som hon icke gjort på länge.
Men hon förstod, att hon gjort orätt, när hon stötte
Knut ifrån sig. Tv det är alltid våra egna brister, som lära
oss öfverseende med andras. Och nu hade hon ett utmärkt
tillfälle att tänka sig in i, livad det ville säga att lefva
tillsammans med någon utan kärlek. Hvad hade Knut gjort?
Han hade, när ban var fri. kastat sig in i en förbindelse,
som han sedan skulle velat gifva allt för att blifva fri ifrån.
Och hvad hade hon själf gjort? Hon hade kallt och
öfverlagdt, trots sin kärlek till Knut, först visat honom ifrån
sig. Och sedan, fast hon ännu älskade honom, hade hon
tagit en annan man, som hon dagligen lefde tillsammans
med, hon var denne mans äkta hustru, fastän alla hennes
tankar vände sig omkring Knut. Hon åt hans bröd, herskade
i hans hus, var rik, aktad och ärad af alla. Det knep emot
för hennes stolthet, men hon måste erkänna för sig sjelf,
att hon hade felat på samma, sätt. Endast mycket värre,
mycket skamligare. Hvad hon begått, var ett brott, som
brännmärkte henne. Och med den sega benägenhet till
själf-plågeri, som tinnes hos en sådan natur som hennes, gjorde
hon redan på förhand klart för sig, att om hon en gång
blef fri, så skulle hon dock aldrig kunna tillhöra Knut.
Äfven om han förlät henne. Hon skulle aldrig
samtycka till det. Aldrig.
Med mannen talade hon efter detta mindre än någonsin.
Men ju längre tiden led, dess mer mognade hennes orediga
tankar till ett beslut. Hennes oro samlade sig som ett skri
om hjälp, och hjälpen var icke längre så långt borta. Den
var möjlig att nå, den var icke längre något, som hon ej
ens tänkte sig.
Hon ville gå från alltihop, gå långt bort. Hon visste
bara inte, hur det skulle gå till, hur det skulle kunna vara
Gernandt» Folkbibliotek. II. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
