Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 242 _
gjorde ovillkorligen den reflexionen, att om han talat så på
scenen, skulle han hafva varit oemotståndlig som
skådespelare.
»Hvad mor min var mån om mig, när jag skulle i
väg», fortsatte han. »Jag kände hela tiden på mig, hur
svårt hon tyckte det var, att hon inte skulle lia mer att ge’
mig. Hon rustade i ordning min lilla rensel med ett par
skjortor, några strumpor, helgdagsrocken, och hvad det kunde
vara, som jag skulle ha med mig. Och till matsäck fick
jag en kaka rågbröd och en sillstjärt. Mer hade mor min
inte att ge mig. Far min tog jag ajö af hemma, honom
tänkte jag inte så mycket på heller, men min mor hon
följde mig en bel fjerdingsväg till en grind, som låg borta i
skogen.
»Hon sade inte ett ord först, när hon tog ajö af mig,
bon bara klappade mig på axeln och kysste mig. Och så
gaf hon mig aderton skilling, som hon sparat ihop, utan att
far min visste af det. ’Herran vare med dig, mitt barn!’
sa’ hon till sist. Men när jag kom igenom grinden, så
vände jag mig om och såg efter, hvad min mor tog sig till,
och då fick jag se, att hon hade satt sig ned på en sten och
grät. Och så ensam i världen och olycklig har jag aldrig
känt mig. Jag lade mig ner i gräset en lång stund och
grät, jag med. Och jag mins, att bredvid mig, där jag låg,
stodo några stycken röda svampar, kantareller tror jag de
beta, som växte i mossan. Jag kan se dem när jag vill,
och hela platsen också. Jag gick dit sist, när jag var hemma,
och ni må tro mig eller inte, men det var icke långt borta,
att jag hade börjat på att gråta igen.
»När jag reste mig upp och såg bortåt vägen, der mor
min setat, hade hon gått sin väg, och så gick jag på!
Brödkakan och sillbiten voro snart slut förstås, och jag hade tre
mil hem. På kvällen kom jag till en bondgård i trakten,
där jag visste, att de höllo på med järnvägsbygget. Och
där fick jag ligga öfver natten. För jag passade på och
gjorde mig nyttig. Jag h jälpte pigorna med att bära in
vatten, och så späntade jag stickor. Men ni ska’ få höra, hur
underligt det se’11 gick, som det alltid har gått mig. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
