Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 53 —
man lät anteckna sig hos de i röda mössor klädda pojkar,
som anträffades på båtarna. Och det tog skruf ska’ jag
säga; jag fick så mycket att göra. så jag måste åka i
droska bela förmiddagarna, medan bodbetjenterna hos de andra
satt ocli sof bakom disken. Alltid blef det nå’n förtjänst,
och så drog det folk till butiken.
»Jag kom i ropet, och jag låg som en reni efter backen
för att kunna hänga i. Jag hittade på, att när det var nån
I»iga, som jag kände igen, som riktigt länge hade gått och
handlat hos mig, så köpte jag två biljetter på andra raden,
när jag visste, hon skulle komma, och så sa’ jag åt liemie,
när hon då kom:
’Tycker lilla jungfrun om att gå på teatern?’ sa’ jag.
’Ach Gott, det är bästa som lins,’ sa’ hon. ’Röfvare
och herrar i trikot och så’nt där.’
»Här ska’ lilla jungfrun få för gammal bekantskaps
skull», sa’ jag. »Hon kan ju bjuda nå’n af sina bekanta
med sig. Det lins väl alltid nå’n god vän. Hvasa? Ajö,
lilla jungfrun, kom snart igen», sa’ jag.
»På det sättet gaf jag teaterbiljetter åt halfva sta’ns
pigor, så att när jag gick på teatern ibland, kunde jag se
dem sitta där radtals. Men jag gaf aldrig åt en, så att en
annan såg det, och jag bad dem alltid att tiga med det, så
att de andra inte skulle bli afundsjuka.
»Och följden var den, att alla pigor, som vore ute för
att göra uppköp, kommo till mig, om de hade aldrig så
lång väg att gå. Och jag var alltid glad och vänlig vid
mina kunder, och så till sist blef den här lilla lokalen ledig,
och så köpte jag den, och nu tjänar jag, oss emellan sagdt,
tjugotusen mark om året. Men det rör inte de här djäfla
dumma tyska ölpumparna. För det är ett rackarslägte, det
ska’ jag säga er.»
Han tystnade och såg sig omkring i det eleganta
rummet med de tunga gardinerna, den tjocka mattan ocli de
tina möblerna. Därpå hälde han i glasen, vi klingade, och
sedan vi en stund tittat på hvarandra, började vi skratta,
räckte på en gång fram händerna och kommo öfverens om
att kalla hvarandra för du.
Gernandts Folkbibliotek. II. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
