- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
262

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



Det hade varit en härlig och frisk tur. Vackra dagar,
vacker natur, glada måltider, muntra lynnen. Det var som
ett helt afsked, en sista blick på den nejd, de snart
skulle lemna.

De gingo genom en grind och på en smal, gräsgrodd
körväg fram till en liten by, hvars små gråa byggnader
ängsligt kröpo tillsammans på backsluttningen. De veko
förbi byggnaderna och stannade, där de hade utsikten fri
öfver sjön. Utanför en af stugorna, ett stycke ifrån den
glada gruppen, satt en gammal skrynklig gumma med
händerna i skötet. De helsade på henne och slogo sig sedan
ned i gräset för att i ro få se sig omkring.

I början sutto de tysta, herrarne utsträckta på det
torra, korta gräset, damerna upprätta, sittande på buk med
parasollerna hopvikna.

Det lyste af solljus kring den glittrande sjön, som lätt
krusades af den svala middagsvinden; skuggorna föllo korta.
Klar och blå hvälfde sig himmelen; högt, otroligt högt säg
det ut, utan en enda sky, så långt ögat kunde nå, och de
blåa bärgen med deras klara färg och skarpa konturer slöto
sig i ring omkring den härliga trakten.

En af herrarne reste sig upp och gick ett par slag
fram och tillbaka. Man började tala om, att det var vackert,
om hur roligt det var att minnas allt detta, och hvad man
vanligen brukar säga vid dylika tillfällen.

»Man skulle bestämdt blifva en bättre människa,» sade
en af damerna, »af att bo i en sådan natur, af att dag för
dag se allt detta för sina ögon. Ah, jag tycker, att man
aldrig skulle känna sig gammal. Lifvet skulle blifva sundt,
friskt och starkt...»

»Ja,» inföll den andra, »ocli man skulle aldrig blifva
olycklig.»

De sittande hade rest sig upp, det var tid att gå. Men
ännu stodo de stilla, dröjande för att få se ännu en stund.
Den af herrarne, som hittils suttit stilla, kom att kasta en
blick på den gamla gumman, hvilken ännu satt kvar på
samma sätt, vaggande med hufvudet åt båda sidor, och utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free