- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
272

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

_ 272 _

sig fram. Som de stodo där, voro de icke olika ejderhonor,
som flyga mot vinden, och när de sträckte på halsarna,
rördes hastigt och tyst deras munnar.

Och vet ni, hvilka ord som då ohörda fördes bort af
stormen? Det var icke några märkvärdiga ord, det var
ingenting, som kan användas i poesi och sättas i rim, det
var belt enkelt torra siffror. En, två, tre, fyra, fem, sex,
sju, åtta, nio, tio. Det var alltsammans. Och ju längre de
räknade, desto högre ropade de. Siffrorna blandades med
andra ord och uttryck. »Ar de med allihop?» »Ah nej,
åh nej!» »Det är bara sju.» »Gud i himmelen! Det är
bara sju.»

Och genom stormen, som tjöt, hördes en gäll fasans
stämma, som ropade:

»Det är bara sju!»

Men kastad fram af den våldsamma, vinden, dansade båten
fram genom de skumklädda vågorna, och innan de väntande
visste ordet om, var den rätt nedanför klippan. Männen i
sina sydväster och oljerockar tecknade sig som gula skuggor
skarpt och klart mot den blå sjön, och i ett ögonblick syntes
de alla. Det var Store-Lars’ hustru, som talade först:

»De äro med alla tio», sade hon.

Och med ett skri, ett högt glädjens rop, som ljöd
sällsamt klart genom stormen, började alla dessa kvinnor att
vifta. Om det gällde make, son eller brudgum, bror, far
eller kanske blott en hemlig kärlek, der var i detta ögonblick
detsamma. Hafvet var besegradt, hafvet hade åter lämnat
dem tillbaka, och utan att akta på vinden, som slet i deras
kläder, störtade allesammans utför klippan. De kommo ned
till hamnen i lagom tid för att se, hur ankaret gick och
höra rasslet af kettingen, som skar genom blåsten.

På upphöjningen vid rodret stod Store-Lars och svängde
med mössan, och en sky af svängda sydväster besvarade
ropen från strand. Inom ett ögonblick var den närmaste
båten fylld med kvinnor och barn, gungande för sjöarna sköt
den fram mot nordsjöbåten, och efter ett par minuter äntrade
kvinnorna båtens däck.

* *
*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free