Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 282 —
stigen öfver bergen, där bårda klackjärn nött en livit väg
i klippan, ned i den lilla dalen, där pilbuskarna växte, kom
i lä bakom kyrkogårdens mur, andades ut ocb sprang vidare
rätt in i byn med dess krokiga vägar ocb omöjliga
stenläggning.
Märta liade blott en enda tanke i sitt hufvud. Hon
skulle gå bort till det hus, där mor Albertina bodde, och
med henne ville bon tala. Ty mor Albertina var en gammal
gumma, och hennes man hade dött på sjön. Så länge hon
kunde minnas tillbaka, hade Märta sett den lilla krokiga
gumman, alltid lika liten och lika
krokig, sitta på sin bänk
utanför stugan, när det var
sommar, eller vid fönstret med
pelargonierna, när det var
vinter och kallt. Först hade den
gamla bott ensam i stugan,
men när olyckan l^om för
andra gången och äfven
hennes dotters man blef borta
]iå hafvet, då flyttade den
unga änkan hein till den
gamla, som var hennes mor,
och de båda öfvergifna bodde
där nu ensamma med den
yngres barn.
Om mor Albertina
åtminstone vore vaken och ute! tänkte Märta. Om jag
kunde få tala med henne! Saken var nämligen den, att gamla
mor Albertina var en sanndrömd. Hon hade lefvat så länge
och haft så mycket sorg, att hon lärt sig ana sin egen olycka,
när den skulle komma, och se den på förhand, äfven när
det gällde andra. Hennes far hade dött på sjön; två bröder,
hennes egen man och för ett par år sedan hennes måg —
alla hade de följt honom. Kanske var det därför, hon alltid
visste, om någon skulle dö, och kanske var det därför att hon
själf känt så mycken ängslan, som lion ibland också
lugnade andra.
Mor Albertina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
