- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
297

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 297 —

af lättnad och slöto ögonen till tryggare blund, de korta
ögonblicken, innan sommarens tidiga morgonsol skulle väcka
dem till den nya dagen.

Men alla, som väntade någon med Delphin, vaknade
af stillheten, skakade af sig sömnlusten och gingo ut på
klipporna för att spana ut åt sjön. De kommo alldeles lagom.
Ty just som Delphin länsade in för den domnande västan
och svängde för ankaret i den vida hamnen, där dyningarna
mellan skären gingo med kortare vågor och mjuka skvalp,
kommo männen och kvinnorna ut ocli sågo storbåten redan
vara kommen. De fingo blott nätt ocli jämt tid att rusa
ned i roddbåtarna och ro ut för att hälsa de hemvändande
välkomna.

Det var bara Märta, som, trött af lycka och
sinnesrörelse, hade sofvit ifrån både vindens stora tystnad,
Del-phins ankomst och allt, som i världen fanns. Hon vaknade
inte, förrän hon hörde fadern dunka i taket, medan han
frågade henne, om hon blifvit galen, och ropade, att solen stod
högt på himlen.

Därför blef Nils, när båten kom,
icke välkomnad af någon annan än far
och mor, och han såg sig förgäfves om
för att upptäcka ett brunhyadt ansigte med
stora, blå ögon, omgifvet af mörkt,
ostyrigt hår. Han kunde heller icke veta. att
det var Märtas stora lycka, som gjort henne
trött, och då han öfver hufvud icke hade
stort förtroende till sig själf, tänkte han,
att Märta säkert hade glömt honom.

Han gick fåmäld mellan de båda
gamla, de kända vägarna till det gamla
hemmet. Allting var sig så likt!’ Där
krökte vägen förbi bryggan och sprang
upp på en berghäll, där ingen väg längre
kunde skönjas, utan där man fick gå vidare
på en halfrutten stock, hvilken låg kastad
tvärs öfver en klyfta och visade, hvar
fortsättningen följde. Så vände vägen omkring

Gernandt* Folkbibliotek. II. 37

Nils far

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free