Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mannen är också i en underligt vek stämning. Han är
icke otålig. Ty han vet, att den han väntar på, skall komma,
och att han ej behöfver frukta att få vänta förgäfves. Han
är i en stämning af lycka, men denna lycka är blandad med
en tillsats af dof oro, som skulle från bottnen af det
okändas haf något komma honom till möte, hvilket han helst
ville slippa att någonsin lära känna. Han är en hafvets arbetare,
men han är tillika en drömmare, och om han också ej kan
kläda alla sina känslor i ord eller ens forma dem till klara
tankar, så har dock hafvets ljusa yta, solen som sjönk och
skymningen som växte kring höjden, grodorna, som knarrade
i kärren, vågens dyning, som slog mot stranden — allt detta
har stigit honom till mötes och väckt till lif inom honom
just de tankar, som passade för stillheten. Och i denna
stund upplefver han det, som kommer för människors tanke,
när allt hvad lifvet rymmer tycks stämma möte i det stora
intryck, hvilket strömmar samman från en sommarnatt till
ett människohjärta.
Mannen på klippan lägger sig ned och ser upp mot
himlen, där stjärnorna stråla i julinattens matta dager, där
fästet är djupblått med en dragning åt ljust, som erinrar om
midsommar och vår, men har sommarens bela fulla värme.
Och som han ligger där, glömmer han att längta, glömmer
allt annat än sina egna tankar. Och han minns. Ah, ban
minns så mycket!
Han minns, hur’ ban sprang här som barn just öfver
dessa samma klippor, hållande som en dyrbar skatt i handen
sin första krabba och sin första fisk. Han minns, hur han
gick här, när ban biel’ så försigkommen, att han kunde tänka
på sådant och tyckte, att världen var stor, och undrade, om
ban någonsin skulle få se, hvad som fanns bortom den djupa
linien, där hafvet ocli himlen flyta ihop. Han minns, hur
ban gick här som fjorton års gosse, när olyckan hade händt
med far, och han kände sig fullväxt och tyckte, att nu var
det endast honom, som modern hade att lita på. Då
mindes han också, att det blef svart kring hans drömmar att
komma bort, och att han kände, som om ödet med
järnhänder fängslade honom vid detta land, där hans fäder före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
