Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 143 —
svängda sydvesten ocli mössor syn as oredigt mot den blå
himmelen, vid hvilkens bortersta rand vågorna lysa hvitt.
Äfven de stora båtarna bli små mot det oändliga hafvet,
men hur små, de också blifva, bära do dock lyckan ombord
för dem, hvilka hviftande till afsked ligga stilla i lungvattnet
bakom skären. För de bortseglade männens ögon lysa efter
en liten stund roddbåtarna blott som mörka prickar på det
blå vattnet. Men dessa små punkter, som snart skola
alldeles försvinna och komma ur synhåll, rymma dock för de
bortseglande hela deras värld. Det är för dem, de segla bort
för att hämta lifvets nödtorft ur vågornas djup, det är för
dem, de år efter år våga sitt lif, det är för dem, de arbeta,
för deras skull, som de trotsa hafvet. För deras skull och
de små ljusa hemmen, som ligga tysta och vänta på den
klippiga ön, längre i väster än bela Sverige. Men för en
tid är bandet slitet igen. De små båtarna sätta sig långsamt
i rörelse och ro tillbaka till hemmen, medan de stora båtarnas
segel lysa hvita mot synranden, innan vågorna sluka dem.
Och som de små båtarna närma sig stranden, där
byggning vid byggning reser sig, hvita, l jusgröna, grå, röda och
violetta, där solen leker mot den färgskiftande klippan, och
vågen sköljer de slipade stenarnas tång, då stiger från en af
båtarna en sakta, unison sång. Det är en entonig, vemodig
melodi, med ord, som tala om sjömannens lif, hans kärlek
och lycka, sorg och fara, hans hårda lott och hans graf i
den salta vågen.
Sjung falleralla, sjnng falleralla la
Pär binder fiskaren sin strömmingsnot.
Orden passa icke in, ty på denna kust har ingen
människa sett någon strömming. Men stämningen passar,
stämningen och den enkla melodien, hvilken vaggar i takt med
hafvet. Lugnt och stilla bäres sången fram öfver vattnet,
sjungen af klara barndiskanter och kvinnoröster, och den
tystnar icke, förrän båtarna lägga till, ocli skaran skingras
för att återvända till de tj’sta hemmen, som under några
dagars mellanrum genljudit af arbete och munterhet.
Nu ligger Delphin ensam kvar och gungar för sitt
ankare i hamnen. Kläder och matvaror äro längesedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
