Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ü-44 —
och man ville också veta, att det var sanning. Men aldrig
hade Märta kunnat tro, att det verkligen skulle sko. Där
kom båten. I den sutto Olausson, mor Beda och Nils. De
voro så nära, att Märta mycket väl kunnat ropa åt dem.
Gamle Olausson satt vid ådrorna och Nils på akterbrädet
vid styret. Han vände ryggen mot land, och ban. såg sig
icke om, som skick och bruk är, när fiskare fara på långtur.
Men plötsligt kom Märta att tänka på faran af, att någon skulle
kunna få se henne, att mor Beda kunde vända sig om och
naturligtvis kunde förstå, att hon stod där för att se efter Nils.
Det blef i stället Märta, som vände sig 0111 och sprang.
Men hur det var, styrde hon inte kosan hem. Barfota och
utan hufvudduk, som hon gick och stod, tog hon vägen öfver
till den yttersta udden på ön. Hon sprang midt öfver backen,
där lotsutkiken låg, brydde sig inte om, att någon såg henne,
kom ned till stranden och hukade sig ned vid en stor sten
och såg utåt hafvet. Först nu kom hon ihåg, att hon befann
sig rätt nedanför bygget, nästan på samma plats, där Nils
och hon hade gått den första kvällen, när ban var hemnia,
och allt var så högt och ljust inom dem och utom dem.
Kanske skulle ban få se henne, kanske skulle ban skratta
åt en flicka, som på det sättet sprang efter en karl. Märtas
kinder blossade. En så’n skam! En så’n skam! Men kanske
skulle ban inte se henne, inte så mycket som titta åt land.
Ah! Det vore värre. Det vore tio tusen gånger värre. Det
vore det allra värsta. Och Märta kröp ihop bredvid stenen,
där vågorna vätte hennes bara fötter, och medan bon
väntade att 1’å se Delphin sticka fram bakom udden, började
tårarna rinna en efter en. De föllo i droppar på hennes
bruna runda kinder, och i detta nu var hon så ödmjuk och
ångerfull, att om hon kunnat nå Nils, så skulle hon ha kastat
sig ned för hans fötter och under gråtande tårar bedt honom
förlåta sig och lofvat att aldrig göra så mer.
Och så kom Delphin. Hon hörde ropen, när männen
sträckte seglen. Stor, fast och välbyggd skar den vågen,
lämnande en bred fåra af skum efter sig, och de hvita seglen
spändes för västan vinden. Ty vinden hade vändt och Delphin
tick hålla skarpt upp mot blåsten för att komma till hafs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
