Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 346 —
ingenting, såg endast clt. Hon hade fått syn på Nils. Han
stod lutat mot relingen och stirrade ut mot vattnet. Men
lian vände sig icke om, såg sig icke om en enda gång.
Det for igenom Märta ett minne, att hon hört sägas,
att den, som far bort på långresa och icke en gång vänder
sig om och ser mot hemmet, kommer aldrig tillbaka. Fanken
strök igenom hennes själ och försvann, som den kommit. Den
väckte ingen ängslan, satte sig ännu så länge icke ens fast
inom henne. Nu var hon behärskad uteslutande af en enda
känsla; alltsammans var oåterkalleligen förbi, och hon kunde
icke fatta det.
Ilon stod kvar till dess att båten hunnit så långt bort,
att hon ingenting kunde urskilja mer än röran af kroppar
ombord, randen af relingen, som skar mot vattnet, och de
hvita seglen, hvilka glittrade i solen. Då slog det upp inom
henne något, som hon aldrig känt förut. Det var icke den
flickaktiga förbittringen, det var icke sorgen, det var
öfverhufvud ingenting, som människotunga kan uttrycka med ett
ord. Men som af sig själft döko inom henne upp de sista
ord, hvilka Nils hade sagt till henne. De ringde i hennes
öron. De fyllde henne med skräck och med ett slags
föresats, hvilken jagade all kvinnlighetens vildhet som eld genom
hennes ådror.
De orden lydde:
»Gå du med den du vili. Jag vill inte.»
»Ja ja», sade Märta högt. »Jag ska’ gå.»
Och med långsamma afmätta steg gick hon på en
omväg hem till stugan nere i byn, där de dagliga sysslorna
väntade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
