- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
367

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

307

sist vände tion sitt ansikte mot den kommande, och dä
upptäckte lian, att hon hade gråtit.

Han tänkte intet ondt vid det, tänkte öüver hufvud
ingenting alls, lydde blott den röst, som ropade i hans blod,
lydde natten, månskenet, bela den stora tysta naturens röst,
som manar allt lif att lefva. Och böjande sig fram, grep
han flickan om lifvet.

»Hvarför gråter du?» hviskade han.

»Jag vet inte», hviskade Märta tillbaka.

Hon var som bedöfvad. Ilon var säll att icke längre
vara ensam. Hon kände lyckan ropa inom sig, och hon
vände icke sitt ansikte bort från lians kyssar.

»August», hviskade hon »August!»

Och slutande ögonen, slog hon armarna 0111 hans hals
och tyckte, att hon drunknade i något obekant, stort, som
länge väntat på henne, som hon drömt i siua ljusaste
drömmar. Hon blef ett med den stumma bilden af hafvet och
nattens stora lampa. Hennes tårar upphörde att rinna, och
hon log och darrade, när hon kände sig lyftad på starka
armar och tryckt till ett bröst som var manligt ocli varmt,
och där hon hvilade så tryggt, som hade hon aldrig drömt
om något annat.

Ilon vaknade till besinning vid, att armarna släppte
henne, och ett par forskande ögon sågo ned i hennes
ansikte. Då greps hon af blygsel och sprang utan ett ord till
förklaring, lätt som en vind den kände vägen öfver
klipporna tillbaka till hemmet.

Så började det, hvilket ingen i byn visste om, men
som Fille Bom af en händelse fick se, och så gick det till,
att Märta icke längre var ensam.

Stackars Märta!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free