Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjöholm var lycklig i det förhållande, hvilket så
plötsligt skänkt honom en vacker Hickas kärlek. Men huru detta
förhållande knutits, det förstod han icke, och lika lite
förstod han, efter det att han hade träffat Märta upprepade
gånger.
Som en mogen frukt hade Märta med hela sin ungdom,
värme, kärlek, sitt muntra lynne och sin glada hängifvenhet
fallit i händerna på denne lycklige unge man, hvilken tog
emot alltsammans, som om det varit hans rättighet och aldrig
kunnat vara på annat sätt. Märta kom honom till mötes,
när han sökte henne, och hon skänkte honom möten när han
bad därom. Hon var öm och kär och lycklig, och hon bad
honom icke om några löften. August hade formligen kommit
in i det s. k. Slarflandet, där- stekta grisar luffa omkring med
silfvergaffel i ryggen, där sötsaker växa på träd, och vinet
porlar fram ur marken som källor. Hur länge detta skulle
räcka, eller om det öfver hufvud skulle räcka, därpå tänkte
ban icke, och det ban icke förstod af denna kärlek, hvilken
kommit öfver honom en månskensnatt och med ett slag
förändrat bela hans värld, därpå brydde ban sig icke om alt
söka någon förklaring. Lycklig och varm om hjärtat gick
August Sjöholm till hvarje möte, ocli aldrig tyckte ban sig
hafva erfarit något, hvilket kunde jämföras med den känsla,
som denna unga Hicka ingifvit honom.
En gång hade han slagit på den strängen, att ban aldrig
vågat sig på att tala vid Märta om kärlek, därför att ban
trodde henne fästad vid en annan. Då såg Märta på honom
och sade med trovärdig ton och ansiktsuttryck: »Hvem
skulle det vara?» »Alijo», menade August. »Det fanns de,
som talade om, att bon ocli Nils Olausson hade haft något
sig emellan.» När han nämnde namnet, såg lotsen, att Märtas
ögon fingo ett annat uttryck, än hvad ban kunde minnas sig
någonsin förr hafva sett. Hela ansiktet blef liksom mindre,
och ögonen sågo förbi honom ut i rymden, som om de undrat
och sökt. »Det var allt fel, det», sade emellertid Märta, och
hennes älskare tyckte att hennes röst lät fullt naturlig. Men
bela Märtas sätt blef på samma gång så besynnerligt, att
August aldrig kom sig för att upprepa den fråga, som ban
liernardts Folkbibliotek. II. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
