Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 374 —
Så vida ej själfva Delphin gått under! I alla händelser
måste någon eller några hafva sjunkit, utan att kamraterna
förmått komma dem till hjälp, och det fanns nu nya änkor
på Solskär, änkor, barnlösa och faderlösa. Detta var säkert,
detta kom med en (läkt från den oundvikliga dödens mörka
vingar och spred fasa omkring sig. Som en våg af ångest
gick det från hjärta till hjärta, från blick till blick. Men
hvem är det, som olyckan drabbat? Ar det du, eller är det
jag? Eller är det många?
Mor Albertina stod bland (locken på bryggan ocli kring
henne bildades som en liten ring af dem, hvilka hoppades få
höra henne tala, i fall hon sett något eller drömt. I dag vågade
dock ingen fråga henne, ty alla fruktade att få höra det
värsta. Men mor Albertina teg envist, medan hennes gamla
skarpa ögon noga undersökte båten, som om hon trott sig
kunna finna förklaring på gåtan i det skadade virket eller i
stäfvens bord, hvilka blifvit bräckta när stormen slungat
båten mot klipporna i land. I själfva verket teg hon därför
att bon ingenting hade att säga, och mor Albertina stod
själf och grubblade öfver det oförklarliga, som för henne
låg däruti, att en olycka syntes hafva inträffat, medan hon
själf ingenting hade sett. Hon gick långsamt och
betänksamt hem, utan att hafva talat, och bakom henne växte
skrämseln, därför att alla trodde, att mor Albertina visste
mel-, än hon ville säga. Tyst försvann den lilla krokiga
gumman bakom boden, där fisken plägade torkas, och tyst
skingrades skaran efter henne och gick en efter en åter till
sina hem.
Tysta följdes också gamle Olausson och hans hustru
fram på den steniga vägen. Gubbens konstgjorda fot smällde
hårdt mot stenarna och gaf ett underligt, doft läte, som 0111
man slagit mot något ihåligt. Mor Beda gick bredvid honom
med små ojämna steg, hvilka hon lärt sig hålla i takt med
hans haltande fot. Båda gingo de krökta mot marken, och
deras gamla ansikten hade blifvit ännu äldre och ännu mera
betänksamma äu vanligt.
»Hvad tror du, far?» sade mor Beda.
»Ja, hvad ska’ en tro? En vet ju ingenting.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
