Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mor Beda suckade.
»Nej, det är sant. En kan ingenting veta.»
Och hon kände hur hennes hjärta snörde sig samman
vid tanken på, att det var hon, som var skulden till att Nils
rest. Hon tänkte inte på, att om Nils hade stannat hemma,
skulle hon kanske gått här nu med honom och talat med
honom om far. Hon tänkte bara på, att hon hjälpt Nils i
väg, och hon kom i håg, att hon ej kunnat bedja bönen för
sjöfarande i kyrkan med andakt, och att hennes hjärta ej
varit brinnande, emedan hennas tankar voro förströdda af
jordiska ting. Det klack till i henne, när hon tänkte därpå,
och mor Beda gick tyst och svalde gråten, som arbetade i
hennes bröst.
Hemma i Store-Lars’ stuga gick Märta och hjälpte
modern med att tvätta kläder. Det var så mycket tvätt nu
för den lilles skull. Ilon hade också varit nere vid bryggan
och hon hade sett på båten och gått därifrån. Nu talade
ingen om annat, och Märta hade hört många förslag om,
hur det hade kunnat gå till. Men hvad Märta hade hört,
hade ej kunnat gripa
henne. Det hade
hvarken fyllt henne
med ängslan, ej
heller väckt någon ånger
inom henne, ja, det
var nästan, som om
hon ingenting hört,
ingenting kunnat
förstå. Den punkt inom
henne, som bort
kunna träffas af
ångesten för hafvet, denna
särskilda ångest, som
är kustbon medfödd,
syntes vara okänslig
för slag. Den sof,
liksom en arm,
hvilken domnat. Den fram ]>ä ilen steniga vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
