Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 389 —
Den gamle mannen satt där och kände samvetskval.
Han kände samvetskval öfver, att det varit han, som kommit
på den idén att bedja sonen fara i sitt ställe.
Och mor Beda förstod honom. Hon smög sig gång på
gång fram i dörren och såg den gamles krökta rygg och det
grå hufvudet. Men hon kunde ju icke säga honom, hur det
hela egentlingen hängde ihop. Hon kunde det icke. Och
äfven om hon det kunnat, skulle det ändå icke tjänat något
till. Ty hon visste, att Olausson icke skulle hafva trott henne.
Så sörjde de båda gamla sin son och kände
samvetskval för hans död, och ingen kunde trösta den andra.
Men ej långt därefter hände, hvad ingen på hela ön
förut velat tro, trots allt hvad besättningen på Delphin
försökt att säga.
En dag låg en stor ångbåt på väg från Kristiania stilla
och blåste efter lots. Båten, som fört lotsen ombord, hade
Nils med sig, när den kom tillbaka. Historien om det
skadade fingret, järnvägsresan och lasarettet i Kristiania var
således sann.
Ingen ville tro sina ögon, och folk vågade knappast
berätta det för Olaussons. Ty man fruktade, att gubben rent
af skulle dö af glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
