Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 391 —
kelt, att lika litet som han hade glömt Märta, lika litet kundo
Märta hafva glömt honom. Hon måste ju, hon som andra,
hafva sörjt honom som död, och nu när han lefde, skulle
allt groll försvinna, om något dylikt ännu verkligen fanns
kvar. Nils sökte Märta vid dansbanan, där ungdomen ännu
understundom tog sig en sväng i skymningen. Han sökte
henne vid bryggorna, där kvinnorna samlades för att rensa
och torka fisken. Han sökte henne på de ensamma vägar,
där ban och lion förr plägat finna hvarandra.
Men Märta stod ingenstädes att finna, och Nils kände
den förra döfva oron återkomma och växa inom sig.
Minnena från den sista vistelsen i hemmet stego fram och
plågade honom. De visade honom Märtas ögon, när hon
kommit och velat dansa med honom och göra allt godt med en sväng
och ett tag om lifvet. De visade honom uttrycket i dessa
ögon och tonfallet i hennes röst, och värst blef det, när han
erinrade sig, hur han sett Märta stå nedanför bygget och
stirra efter honom, när storbåten gick ut till hafs. Men det
var, som om onda andar hade bundit hans händer och lagt
trolldom öfver hans vilja. De hade tvingat honom att vara
ond och hård, mot sin vilja hade han drifvits att göra henne
ondt, pina och plåga henne, göra allt, som var raka
motsatsen till det han egentligen ville. Det låg vansinne i dessa
tankar, och de gjorde Nils vild af förfäran.
Det var på tredje dagens morgon, och Nils gick ännu
och grubblade öfver detta. Det var så tidigt på dagen, att
Nils gått ut endast därför att han icke kunde ligga stilla i
sin bädd. Höst var det, men det var ännu sol i luften.
Kallblått glänste det öfver vattnet, men det var glitter i
vågen. Det var vid den tid, då de första fosforstänken från
hafvet spraka kring åror och köl, och Nils gick ensam utför
gatan genom byn, som tycktes sofva omkring honom. Det
hördes inga andra ljud än af blåsten och vattnet, och rundt
om golo tupparna med korta, svaga ljud till tecken, att
dagen snart skulle vara inne.
Nils trodde själf, att ban icke hade någon särskild
plan med sin vandring. Men när han kom till Store-Lars’
byggning, vek han af och tog vägen ned till stranden. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
