Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jess, hvad rusthållaren blef arg och förbanskad. Men
han låtsade inte om någonting.
När så lörda’n kom, skickade han hustru sin och flickan
bort till släktingar i en annan socken. Mina ville inte gärna
följa med, kantänka, men det hjälpte inte. Och rusthållaren
var så knepig, att han inte ställde till resan förr än det
var så in på tiden, att hon inte kunde skicka återbud till
Adolfalufvern om mötet.
Så fort fruntimren emellertid hade gifvit sig i väg,
kallade rusthållaren in sina drängar och tog fram brännvin
och kaffe samt talade om för dem, hvilka anslag
»skomakare-Adel» hade emot Mina och om mötet vid Lindstad.
— Vell i hjälpa mej, pojka, å spela den pleggande
pojeten ett spratt i kväll? sa’ rusthållarn och lät flaskan gå
omkring.
— Ja, serratrecken! grinade drängarne, för sådant tyckte
de om.
Nå, när kvällen kom, hade en af drängarne klädt ut
sig i Minas kjolar och hällt utaf hennes osevatten på sig,
så att han liknade Mina såsom ett bär och osade såsom
Mina på långt håll.
Sen togo de med sig så mycken ungdom där fanns i
byn och ringade så badstu’an och Adel, som om de skolat
ringa björn. Och rusthållaren och hans spanska rör voro
med. Men tyst gick det. Rätt som nu Adolf låg och
väntade vid badstuguknuten, fick han se tösa komma i skummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
