Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I potatisgraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just under senhösten. Sommaren är, minsann, arbetsam och
ansträngande. Men när hösten kommer, och vi fått in
grödan och slaktat lite smått, så ha vi det så godt och lugnt
och trefligt som en människa kan önska sig. Vi ha mat
och välsignelse och långa nätter samt få ha humöret i fred
ända tills fram på nyåret, då den förhärdade skatten ska’ ut.
Och så rasande enformigt ha vi inte heller, ty alltid
händer här något stollastycke, som vi ha att språka om
under kvällarne. Vi ha gualof våra sensationssaker, vi
också, och det är sådana som duga ändå. Åtminstone är
det fallet i den här trakten.
Men vi nöja oss inte med att blott höra på eller
berätta paschasorna, utan vi begrunda och utlägga dem och
hämta mycken lärdom af dem. Vi behandlar dem såsom en
präst behandlar en predikotext, och fördenskull räcker en
liten paschasa eller skandal rätt länge för oss.
Sålunda fingo vi t. ex. af efterföljande händelse ett
nytt bevis på försynens underbara skickelse här ute. Det,
som inträffade, var så undervisande och lärorikt, att Sven
Nilsson i Bagghemmet använde det såsom omvändelsemedel
på sin son, hvilken varit i Stockholm ett par års tid och
där fått sitt andliga lif platt fördärfvadt.
Paschasan är också verkligen sådan, att den till och med
kan gagnas såsom tillämpning i en predikan, och då bör den
väl i all världens namn äfven in i en sådan här gudlig bok.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Under en långlig tid hade det gång efter annan
kommit ut dystra rykten om familjelifvet uppe i Käringanäs.
Rusthållaren Måns Jönsson därstädes hade förstås alla
tider varit en dumbom öfver alla dumbommar. Det var nu
allom bekant. Men det hade han då allra värst af själf, så
fördenskull bör man ju inte häda honom. Dock ju längre
han lefde, ju elakare och grymmare blef han mot de sina,
emot bå’ hustru och barn. Det var det, som rörde upp oss,
och fördenskull tager nog skam honom en vacker dag
eller natt, om inte alla gamla märken visa fel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
