Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidens tand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anagga den tiden! Han har ju inte försyn för
någonting. Ofverallt ränner han in sin tand och gnager, den
filfrasen. Han låter ej ens de vackra flickorna vara i fred
och behålla sin skönhet och tjusningsförmåga. Nä’ gubevars.
Han behandlar dem till och med sämre än oss karlslokar,
hvilka han stundom liksom i ett anfall af godt lynne roar
sig med att försköna, såsom fallet lär vara med kungen och
mig, som varda allt stiligare ju äldre och gråare vi bli, så
att vi äro till en svår hjärtepina samt åstadkomma gruflig
ödeläggelse bland landsens kvinnor af alla klasser, stånd
och åldrar.
Men mot de unga och särdeles mot de allra vackraste
flickorna är tiden, med förlof sagdt, en stor drummel.
När han behandlat dem efter sin järnhårda metod ett
par decennier, tussar han dem på oss såsom de blågråaste
och hemskaste käringar eller svärmödrar, tandlösa samt fulla
af galla och etter och egoism.
Det är just fördenskull som vi karlar också med
tiden bli knarriga och djädriga i ord och åthäfvor.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag kom att tänka på dessa sanningar och tidens
framfart med människor och pantalonger och klädningar, när
vi här om aftonen voro ute på en liten morkulljakt bortåt
Fästampahållet, Pett’son och jag.
Vi sto’ där i det gamla »draget» och lyssnade och glodde
samt tummade bösshanarne i längtan och förbidan, när vi
plötsligt fingo höra ett förskräckligt svärjande och illvrålande
från Fästampen. Det var en karl, som svor, och ett
fruntimmer, som vrålade och skällde. Det hörde vi tydligt.
— Det är bestämdt nå’n, som håller på att mörda en
stackars kvinna! sa’ jag.
— Nä’ gubevars! Dä’ ä’ bara Pelle, som daljar upp hustru
sin där inne. Och dä’ ä’ inte mer än hans rätt! sa’ Pett’son.
— För resten kan vi gärna gå dit och syna dom efter
bataljen, när vi nedlagt morkullera! Dä’ kan va’ lärorikt
nog, fortsatte han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
