Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mor Inga Lisa och Fyllerydsgubbarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För 25 år sedan hade Fyllerydsboarna de största och
präktigaste skogarna i hela detta härad. Dessa äro borta
nu, och otäcka stubbafällor gråna, där skogarna fordom
stodo i ständig grönska.
Men gubbarne i Fylleryd söpo samvetsgrant upp sina
skogspängar, de som andra, hvilka härja riket och skämma
ut landet medelst baggböleri.
Af detta supande vordo de rödmosiga, hvadan man kan
säga, att de bytte sig till denna purpurfärg för sin skog,
och det är också det enda de ha’ igen af sina granna skiften.
Dyr är alltså den färgen.
En af de maffigaste männen i Fylleryd var Peter
Isaksson. Det kvittade om man kom kväll eller morgon
och åkte där förbi, så satt alltid Peter på krogens
förstugukvist och hoverade sig och sken och skrek samt svängde
med sin näsa, alldeles som en stationsinspektor dänger med
den röda lyktan, när han vill stoppa ett tåg.
Men när Peter var hemma i sitt hus, var han
minsann lagom nosastyf.
Nere på krogen kunde han sitta kvällarna igenom och
hålla långa tal om, hur stark och djärf och oförfärad han
var, och hur han aldrig krusade eller bäfvade hvarken för
skam eller människor.
Men smög man sig efter honom, när han sen gick
hem, fick man snart höra, hur kvastskaftet skrällde och sang
emot hans skinnväst och byxor, när Inga Lisa, hustru hans,
välkomnade honom.
Det hände också mångtaliga gånger, att den bålde
Peter inte alls vågade sig hem om nätterna, när han blifvit
mer än vanligt »jämn», utan stannade öfver natten nere i
»droppastugan», såsom de äfven kalla gästgifvargården.
Ibland inträffade det, att Inga Lisa kom dit ner i
skymningen, just som Peter var i sina bästa tag med att utveckla
talet om sitt hissnesamma mod. Då grep hon honom alltid
i kalufven och släpade den väldige med sig, midt för näsan
på bönderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
