Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skälleboiternas tjufvajakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men rätt var det var, började det komma bort än det
ena och än det andra i byn.
Än kom Stina i Norrgården och tjöt, att hennes största
ankbonde var all världens väg; än sprang Kajsa i
Västergård omkring och grät och bölade öfver, att det fattades
fyra höns för henne, och Anders i Mellanhyttan blef vid
ett tillfälle af med fyra lam på mindre än en veckas tid. —
Hela Skällebo blef allt mer och mer upprördt och till
sist frågade man Sakarias hvad han trodde om saken.
— Det är så med alla trogna. De få lof att pröfvas
och hemsökas ibland. Tänk på Job! Det är långt till ni
förlorat så mycket, som han, så ni ska’ bara sjunga och
jubla, när det kommer bort en höna eller ett lam! log
Sakarias och såg så saktmodig och smilfiner ut, att folket
trodde.
Alltjämt miste de egodelar, men de sa’ ingenting på
länge, fast det kom bort än det ena och än det andra.
Men så en dag blef Johannes i Östragård af med sin
»plånebok», som han lagt ofvanpå sin »cheffanjer».
Där vore hundra banko i stutapängar uti henne.
Och när så hans granne natten efteråt pröfvades
genom förlusten af tre kalfskinn, så blef där liksom uppror i
byn, och folket gaf sig den på, att där fans ett tjufband i
skogen bredvid.
— Hur stor Job man än vill va’, så kan icke hundan
tåla att stutapängarna fara åt helsike! skränade Johannes.
— Dä’ får lof bli en gräns för pröfningarna, för
kalfskinnen stiga i pris! lät grannen och föreslog, att
byamännen skulle leta igenom skogen.
Serradö, ett par dagar efteråt kom en af Skälleboiternas
pigor och sa’ att en besynnerlig figur syntes i skogskanten,
och när ryktet härom spred sig, beslöt man att gå man ur
huse och knäcka honom.
— Dä’ är tjufven, och det kan väl inte vara Herren
emot, att fähunnar få sitt straff, mente folket, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
