Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärdingsmannens serenad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans trädgårdsstaket, och rätt hvad det var kom Johannes,
bredbent och viktig fram till stället och hälsade och spottade
och var vidlyftig efter vanligheten.
Så fort baronen fick syn på’n, blef han liksom lite
mörk i synen.
— Här ska’ du få för det du ger dig till att prata
smörja och genera folk på kyrkbacken, din hycklare! röt
baronen och gaf Johannes en sinkadus, så att han for
vidöppen med hufvudet före ner i rödfärgsbaljan och klente
ner sig alldeles förskräckligt.
Man kan tänka sig att han spottade och fräste, och
färgen rann ifrån skallen på’n ner åt bålen, så Johannes
liknade mera en mosastånna än en vanlig kristen människa.
— Ja’ ska’ min själ inte tvätta å mej, utan låta folk
si, hur baronen handterar en socknebo, som kommer! lät
Johannes när han fått rödfärgen ur halsen på sig så pass,
att han kunde tala.
— Gör du det, skrattade baronen. Och gamle Anners
Danjel grinade äfven, så att han kunde sej fördärfva.
Johannes lommade i väg och visade sin rödbrokighet
i gårdarna.
— Si så ja’ sir ut! skrek han hvart han kom.
Och folket bäfvade för honom i början. Men så snart
de fingo höra sammanhanget, visste de inte antingen de
skulle grina eller gråta åt honom.
Det är ifrån den betan och iföljd af det vederdopet,
som Johannes nu allmänneligen kallas »Broken».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
