Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glädjekransar och sorgedok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge han orkade, såg han ock oaflåtligt dit ut till de ännu
spröda grenarne.
— Gack ut, — hviskade han en dag till hustrun, —
och bryt af en liten kyist åt mig.
Det gjorde hon, och när hon kom in, smekte han med
sina kyliga och fuktiga fingrar grenspetsarnes små knoppar,
hvilka just nu höllo på att sprängas.
— Mins du jag sa’, att jag skulle få så, när knopparna
slogo ut i vår? hviskade han efter en stund.
— Ja! Och så föll hon på knä vid sängen och skakades.
af förtviflans gråt.
— Gråt inte, Hanna! Inte får jag så, det är sant!
Men när knoppen spricker och kanske innan dess, får jag
göra hvad bättre är — jag får skörda i stället, skörda för
eviga tider ... Gråt inte! Medan lifvet rinner bort ur mig,
sipprar vattnet undan ur maden, som ska’ bära skördar åt
er! När dagsverket är lyktadt, låter Herren i sin nåd den
trötte arbetaren få ro. Han vet hvad jag behöfver och då
ställer han nog om hvad som är nödigt och nyttigt för er.
Så trösta dej nu!
Men under det lifvet sakta och säkert drog sig bort
utur den trötte dagakarlen därinne, och medan maka och
barn skälfde af sorg kring den älskades läger, sprängdes
knoppar och föddes lif strax där utanför. Men döden
sömmade sitt svarta dok därinne, band våren, sprudlande af
lif, sina brokiga kransar därute.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
